Höst & VInter 26-26
Stilla andetag
Bland höga träd, mjuk mossa och fågelkvitter kan kroppen börja slappna av, och andetaget blir lugnare och djupare. Det är nästan som om skogen själv lär oss att andas långsammare. Den stilla miljön ger oss möjlighet att stanna upp, fylla lungorna med luft och låta tankarna vila en stund.
Det finns forskning som stödjer att skogsmiljöer har en avslappnande effekt på kroppen. Studier som har visat att människor får lägre hjärtfrekvens och minskad stress efter en vistelse i skogen. När stressen minskar kan även andningen upplevas som lugnare och mer naturlig.
Kanske är det därför som ett andetag i skogen kan kännas annorlunda – djupare, friare och lugnare. Mellan träden får människan inte bara frisk luft, utan också en stund av stillhet där kroppen får hitta tillbaka till sin egen rytm.
Bilderna i katalogen är fotograferade i Enbacka och Mossby, Gustafs i Dalarna.
Jag har ingen början som någon minns, bara en punkt där jag en gång var mjuk nog att formas. Sedan dess har allt lagt sig runt mig, långsamt, ett varv i taget.
Jag känner år innan de är färdiga. Vintern kommer inte som något nytt, utan som en tyngd jag redan känner igen i mina grenar. Den lägger sig i mig, gör mig tystare, håller mig kvar i en form som är lite stramare än sommarens. Varje cirkel en vinter som inte försvann, varje skiftning en sommar som blev kvar, varje lager en påminnelse om att tid inte går förbi mig, utan genom mig.
Hon kommer inte med brådska.
Jag känner hur hon saktar in redan innan hon når mig,
som om platsen själv drar ner tempot i hennes steg.
Vinden rör sig genom mig som den alltid gör,
men nu finns något som inte brukade vara där –
en sorts stillhet som inte kommer från mig själv.
Hon lägger en hand mot min bark.
Hon stannar inte länge. Människor gör sällan det.
Men när hon går lämnar hon kvar
något som inte är fysiskt och ändå inte helt frånvarande.
Jag bär den vidare genom vinden,
genom kylan, genom ljuset som skiftar.
Och jag förstår, att varje möte, hur kort det än är,
kan bli ett lager om det får stanna kvar tillräckligt länge i tystnaden efteråt.
Jag vet inte varför jag stannar. Bara en liten förskjutning i steget, som när kroppen bestämmer sig före huvudet. Jag lägger handen mot stammen. Det är mer en impuls än en handling. Ytan är ojämn, levande. Jag står kvar lite för länge. Inte för att jag bestämmer mig för det, utan för att det känns svårare än väntat att gå. Som om tiden runt mig har blivit lite tjockare, lite mindre benägen att släppa taget.
Och när jag till slut tar bort handen är det inget tydligt som händer. Trädet står som det stod innan. Men jag får ändå känslan av att något har skiftat, inte i det som syns, utan i hur jag kommer att minnas platsen – som ett tunt lager av stillhet som lagt sig någonstans mellan det jag upplevde och det jag inte hann förstå.
Jag går vidare, men platsen lämnar mig inte helt.
Trädet står kvar där det alltid stått.
Ändå känns det som om vi har delat en tystnad
som sträcker sig längre än det ögonblick vi stod i.
Som om samma tid, bara för en kort stund,
rörde sig långsammare mellan oss båda.
Vi fortsätter båda, var på vårt sätt.
Det finns ingen riktning som delas,
ingen gemensam tanke att hålla fast vid.
Men något i hur vi har varit i närheten av varandra
gör att världen inte känns exakt som innan.
En plats där tid inte skiljer oss åt,
utan låter oss finnas kvar i samma stilla andetag,
en stund till.
Stilla andetag
Kläder följer kroppens rytm. De rör sig när vi rör oss, vidgar sig när vi andas in och faller mjukt tillbaka när luften lämnar kroppen. Tyget blir som ett andra skinn – nära, men aldrig begränsande.
Precis som andetaget behöver kroppen utrymme. Sömmar, former och material skapar plats för rörelse och stillhet. Kläderna blir en förlängning av kroppen, där varje veck och varje rörelse påminner om det mest naturliga vi har: att andas.
I mötet mellan kropp, tyg och luft uppstår en känsla av frihet. Plaggen andas med människan – in, ut, om och om igen.
bläddra i katalogen on-line
